Moving Music

Så var Broloppet avklarat. Skönt att ha vårens tävlingar bakom sig och kunna fokusera på bara träning fram till nästa lopp (Midnattsloppet i augusti).

Tyvärr måste jag säga att jag är ganska besviken på mycket som hände i helgen. Kanske hade jag lite för höga förväntningar på hur det skulle vara. Kanske har jag blivit bortskämd av hur välorganiserade andra lopp är. Kanske har folket bakom Broloppet glömt vad det innebär att anordna ett sådant stort lopp under de tio år som gått sen sist.

Det började redan på fredagskvällen när jag äntligen tog fram startbeviset och läste igenom informationen. Där stod det till min förvåning att svenska löpare måste hämta ut nummerlappen i Malmö, och inte som jag trodde vid starten i Kastrup. Jag försökte ringa MAI kansliet men naturligtvis svarade de inte i telefon utanför kontorstid, inte ens på tävlingsdagen. Stress och panik utbröt och nattsömnen var förstörd. Jag som trodde jag hade varit smart när jag bokade flyg direkt till Köpenhamn på lördagsförmiddagen och därmed skulle slippa trängas på bussar och tåg. Nu fick jag istället stressa direkt från flygplatsen till Öresundståget och ta mig till Malmö. Lyckligtvis hade jag flera kollegor som skulle springa också och en av dem lyckades hämta ut min nummerlapp, så jag slapp ta mig ut från centralen till målområdet och tillbaka. Istället blev det tåg tillbaka (200:- fattigare helt i onödan) med trevligt sällskap och promenad till startområdet.

Vi han precis dit i tid för att ta av oss överdragskläder och lämna in väskan innan de stängde. Varför stänger man väskinlämningen 1½ timme innan loppet ens startar? Vädret var minst sagt ombytligt, ömsom regnskurar och kalla vindar, ömsom solsken. Det var många som fick stå och frysa fram till start.

Information presenterades från en scen på området, men ljudet var för klent så om man inte stod i närheten av scenen hörde man inget och kunde alltså missa sådan viktig information som att man skulle in i starfållan hela 50 minuter innan start. Funktionärer var det också brist på, eller så syntes de helt enkelt inte. Jag hade en del frågor men ingen fanns på plats som ville svara.

Starten var för övrigt ett riktigt antiklimax. Det visade sig att startfållorna vi delades in i var helt meningslösa, eftersom vi gemensamt skulle promenera fram till den riktiga starten vid tunnelns start. Under den promenaden (ca 45 minuter lång i sakta tempo) hann startgrupperna blandas upp rejält och det var en salig blandning av färger på nummerlapparna runt mig. Effekten av uppvärmningen jag hade utfört tidigare hann förstås fösvinna under promenaden och framme vid tunneln var pulsen och temperaturen låg. Jag är glad att jag behöll löparjackan på under loppet, många som klätt av sig i bara funktionströja såg frusna ut vid start. Helt plötsligt hade vi nått fram till startlinjen och folk runt omkring mig började springa. Men avsaknaden av ett riktig startskott kändes konstig. Hela starten blev en trist “jaha”-upplevelse och humöret sjönk ytterligare.

Väl inne i tunneln steg i alla fall både puls och löparglädje. Det var mäktigt att se en strid ström löpare stega fram inne i tunneln och höra fötternas klapprande eka. Stämningen höjdes ytterligare av att vi gjorde vågen med rop eller handklapp. Trots att det var nerförsbacke i hela tunneln kände jag mig märkligt trött och seg efter första två, tre kilometrarna. Insåg att det måste vara syrebristen inne i tunneln som satte sina spår. Jag har aldrig testat på höghöjdsträning, men jag börjar ana hur det kan kännas. Så det var en fantastisk känsla när man äntligen bokstavligen såg ljuset i slutet av tunneln, och den friska vind som slog emot en när tunnelns dunkla ljus byttes mot dagsljus var otroligt skön.

Kommande kilometrar över Pepparholmen och upp för bron förflöt förvånansvärt lätt. En stor hjälp var förstås den starka medvind som blåste – över 10 m/s var det någon som sa. Lutningen på bron kändes i alla fall aldrig jobbig och kilometer för kilometer betades av med fantastisk utsikt. Den raka bansträckningen medförde andra fördelar förutom ständig medvind. Att ha visuell kontakt med täten som springer några minuter framför en är en oanad motivationshöjare.

Trots att uppförsbacken kändes bra så såg jag verkligen fram emot att efter 11 km få ta mig över krönet och springa några kilometrar i nerförsbacke. Tyvärr var det precis där på krönet som en viss smärta i höger underben gick från att vara smått irriterande till att göra riktigt ont. Kanske var det för att det sliter mer på benet i att springa nerför? Smärtan hade jag känt redan innan starten men avfärdat som något som nog skulle gå över bara jag blev ordentligt varm. Men nu gjorde det bara ondare och ondare, och till slut var jag tvungen att stanna och gå en sträcka. Att behöva promenera (läs: halta) framåt när man har nerförsbacke och stark medvind är verkligen knäckande, och när jag passerade 14 km funderade jag allvarligt på att bryta. Kanske hade det varit bättre för mitt ben, men min kämpavilja tillät förstås inte det utan jag bara skulle ta mig i mål och få min medalj, om jag så skulle gå resten av loppet.

Så långt hade jag ändå hållt ett hyggligt tempo (speciellt om man jämför med fiaskot under Göteborgsvarvet). Farthållarna för 1:50 passerade mig ungefär vid 15 km. Men sista sex kilometrarna blev en blandning av smärtsam jogg och haltande promenad, ungefär en halv kilometer i taget. Kilometertiden rasade förstås och sluttiden blev genast ganska ointressant.

Apropå tider hade jag egentligen aldrig koll på hur jag låg till. Det fanns inga fungerade mellantider längs banan, och jag sprang utan klocka själv. Är det för mycket begärt att de ska ha en klocka som visar tiden vid varje mellantid? Tidtagningen verkar ju inte fungerat så bra överhuvudtaget under loppet, så jag vet faktiskt fortfarande inte idag vilken tid jag fick. Enligt Ekstrabladets sajt passerade jag i alla fall 10km efter 29 minuter. Haha, I wish!

Väl i mål väntade ytterligare en lång trång kö. Vi vallades fram som en skock får till chipinlämning, matutdelning och väskutdelning. På Limhamnsfältet blåste kalla vindar och det blev en kall timmes köande innan jag slutligen kunde dra på mig överdragskläder och bege mig hemåt.

Det fanns massor av bussar på plats för att frakta danska löpare tillbaka över bron. Men för oss svenska turister som bara ville ta oss in till centrum och ta en varm dusch på hotellet fanns ingen hjälp. Vägen var avspärrad så ingen ordinarie kollektivtrafik gick. Jag fick fråga tre olika funktionärer innan jag ens fick reda på vart jag skulle ta vägen för att hitta en busshållplats. Närmsta plats var tydligen någon kilometer bort, vilket med mitt smärtande ben innebar ytterligare någon kvarts promenad i kylan.

Kallfrusen, skadad och besviken nådde jag äntligen hotellet vid halv åtta tiden på kvällen. Även om jag skulle vilja springa över bron fler gånger för utsiktens skull, är jag nästan glad att det inte är något nytt lopp nästa år. Men om det kommer något mer jubileumslopp om sådär 10-15 år har jag några förslag på förbättringar till tävlingsledningen:

• Låt mig bestämma var jag vill hämta ut nummerlappen
• Generösare och flexiblare tider för kansliet, väskinlämning, busstransport m.m.
• Se till att tidtagningen fungerar och visa mellantider
• Fler och synligare funktionärer

Idag är det dags för Stockhol Marathon igen, och självklart känns det tråkigt att inte jag står på startlistan. Jag missade att anmäla mig i tid i höstas. Nu är jag ändå inte i form att springa någon marathonlopp så det spelar ingen roll, men jag vill självklart vara tillbaka nästa år. Jag borde anmäla mig redan imorgon.

Istället ska jag spendera lördagen med att köpa mig ett nytt kök. Om vi hinner kommer vi säkert heja på löparna lite också. Jag ska heja lite extra på Miranda. Varför? För att hon har den goda smaken att dela med sig av sin spellista inför loppet. Sånt gillar jag.