Lördag i mitten av augusti betyder alltid Midnattsloppet. Förra året var jag anmäld men kom aldrig till start på grund av min benskada. I år var jag osäker på in i det längsta om det vore klokt att springa, eftersom samma skada fortfarande känns av. Inte alls som vid den här tiden förra året då jag fortfarande haltade, men väl som en lätt ömmande känsla i underbenet efter de flesta löprundor. Därför har jag tagit det ganska försiktigt med löpningen, jag vill att skadan ska läka och inte förvärras igen. Det har blivit två kortare pass i veckan under sommaren, mer än så känner jag att benet inte klara. Sista veckan inför Midnattsloppet sprang jag inget alls utan bestämde mig för att vila mig i form.
Det verkar ha varit ett klokt beslut, för loppet gick verkligen över förväntan. Jag hade inga direkta mål uppsatta innan utan hade nöjt mig med att bara komma runt banan. Samtidigt hade jag inte tvekat at bryta om jag hade känt av benet för mycket. Men jag kände nästan ingenting under hela loppet, och hade aldrig ont. Löpsteget var lättare och farten högre än något träningspass hittills i år. Sluttiden var inget att hurra för, men det spelar ingen roll. Hade jag inte tagit det så försiktigt som jag gjorde i början hade det nog kunnat gå lite snabbare. Som vanligt hade jag ganska mycket kraft kvar på slutet till att spurta med längs Hornsgatan.
Allt sammantaget så är jag otroligt glad att jag kom till start och att det gick så bra. Det var det första positiva formbesked jag fått på länge och väckte verkligen löplusten igen och ger mig förnyat hopp om att jag ska kunna genomföra ett marathonlopp nästa år. Kroppen verkar ha gillat att vila en vecka, så därför tänker jag dra ner mängden löpträning ytterligare nu en tid till endast ett pass i veckan. Men då försöka springa lite längre för att komma upp i distans.
Hur var loppet i övrigt då? Jo, Midnattsloppet är alltig kul. En riktig folkfest. Jämfört med senast jag sprang, fär två år sedan, var det lite annan bandragning och många fler band som underhöll längs vägen. Men mycket är sig likt också. Backen upp mot Sofia kyrka, den fantastiska ormen av likfärgade tröjor och den goda stämningen i starten.
Det enda jag har att klaga på är väl i så fall energin man bjöds på efter målgång. Jag fick en Reztart mango & apelsin i handen, och den smakade riktigt illa. Den hade en äcklig pulvrig konsistens, ungefär som nyponsoppa gjord på pulver, och en ganska märklig smag. Aldrig mer Reztart för mig i alla fall.
Sådärja, då var jag tillbaka i bloggvärlden efter ett väldigt långt sommaruppehåll. Den största anledningen till att det har varit så tyst är att webbhotellet som bloggen ligger på hade strul i juni så sajten inte gick att komma åt. När det problemet väl var avhjälpt så hade jag gått på semester med uppehåll från instruerandet, så lusten att blogga försvann ett tag.
Men nu börjar vardagslunken infinna sig mer och mer igen, och det är dags att återgå till rutinerna. Höstens första spinningpass är avklarade och de vanliga tankarna om musik, passupplägg och periodisering börjar dyka upp i skallen. Med det kommer också saker att skriva om här.
Det kommer dyka upp ett och annat inlägg som aldrig blev publicerat tidigare, daterat tillbaka i tiden när de skrevs, så att de hamnar rätt kronologiskt. Men framförallt är det dags att blicka framåt.
Såhär års är det alltid kul att försöka förutspå vilka låtar som kommer prägla sommaren. Även om Eric Amarillo, Mohombi och Don Omar kommer stå för de riktiga plågorna så tror jag Johan Agebjörn, Le Prix och Lake Heartbeat kommer stå för låten som jag kommer nynna mest på under sommaren.
Watch the world go by är en ganska lågmäld men fantastiskt skön italoklingande discopopdänga. Det för tankarna till Milky, Saint Etienne och liknande. Agebjörn är kanske mest känd från projektet Sally Shapiro, och Janne Kask i Lake Heartbeat kommer nog alltid att vara mest känd som Brainpools frontfigur.
Johan Agebjörn & Le Prix feat Lake Heartbeat – Watch the world go by
Nu under marathonhelgen kom jag på att jag glömt skriva något om förra helgen och Göteborgsvarvet. Så här kommer en lite försenad redovisning av Varvet-helgen.
Jag var anmäld och hade till och med lyckats få en plats i startgrupp 5, vilket kändes väldigt oförtjänt med tanke på förra årets usla resultat. Jag hoppades in i det längsta att jag faktiskt skulle kunna komma till start, men oddsen för det var skyhöga. Främsta anledningen är min gamla skada från Broloppet förra året som jag fortfarande kände av på det sista träningspasset jag hann med. Det i kombination med den långdragna och snöiga vintern har gjort att jag knappt har kunnat träna löpning alls. Och som inte det var nog så gick jag och stukade foten rejält när jag spelade innebandy två veckor innan Varvet.
Hade bara benet och foten kännts okej tror jag nog att jag hade kunnat tvinga mig runt 21 km trots den usla formen. Jag vet ändå någonstans att jag har grundkonditionen för att klara det, och jag har en stark kämpavilja när det gäller. Men jag lovade mig själv att inte chansa om jag kände minsta smärta, och därför beslutade jag till slut på lördagmorgonen att inte starta. Men eftersom resa och boende redan var betalt styrde vi ändå kosan till Göteborg.
Med tanke på alla som kollapsade i värmen under förra årets lopp kändes det tryggt att det pågick en hjärtfelskonferens på Svenska Mässan bredvid hotell Gothia Towers där vi bodde.
Hjärtkonferens på Svenska Mässan
Så kom det sig att jag istället spenderade dagen i Bältespännarparken tillsammans med sambon och några vänner. Vi njöt av solen, hejade på en massa löpare och roades av möhippe- och svensexegäng som passerade igenom parken. SATS var också på plats och hade flera olika utomhusklasser under dagen.
SATS i Bältespännarparken
Även om jag är glad att jag inte sprang så väcktes löparlusten i mig rejält av att se alla kämpa sig runt Göteborg. Så väl hemma i Stockholm igen tog jag första chans jag hade när foten kändes okej att ge mig ut på en kort runda. Och glädjande nog tog jag mig runt hela min korta Årsta-runda utan det minsta känning i underbenet, för första gången på nästan ett år. Det var obeskrivligt skönt att kunna springa smärtfritt igen, även om jag känner att jag har otroligt långt kvar till formen jag hade för ett par år sedan. Jag ser verkligen fram emot en sommar fylld av spring.
Så vad är det första jag gör när jag känner att jag kan springa igen? Sätter upp mål såklart. Sagt och gjort, inom loppet av 24 timmar har jag nu anmält mig till Midnattsloppet 2011, Stockholm Marathon 2012 och Jubileumsmarathon 2012. Nu börjar resan tillbaka till marathonform!
Det är märkligt hur svårt det kan vara att få saker gjorda ibland. Jag startade den här bloggen för drygt ett år sedan med ett primärt syfte – att dela med mig av musiktips för träning. Och då främst genom att lägga upp spellistor till mina klasser. Trots det har jag inte fått ut en enda hittills. Inte förrän nu.
En deltagare kom fram till mig förra veckan och sa att hon gillade musiken och undrade om jag hade nån Spotify-lista eller liknande. Det har jag ju, även om den inte var publicerad än. Det var precis den “spark i baken” jag behövde för att ta tag i detta och börja dela med mig mer.
Så här, kära läsare, är musiken för den cykelklass jag kör för närvarande:
Artist
Låt
BPM
Austra
The Beat and the Pulse
100
Armand Mirpour
I am a Volcano (Perautomatik Remix)
170
Firefox AK
Boom Boom Boom
133 142
Nicole Scherzinger
Don’t Hold Your Breath (Cahill Remix)
128 134
Pulsedriver
See the Light
140 147
Avicii
Street Dancer (Tristan Garner Remix)
128 132
Tove Styrke
High and Low (Boeoes Kaelstigen Remix)
128
Neon Trees
Animal
148 155
Loreen
My Heart is Refusing Me (Amarillo & Finer Remix)
127
Toni Braxton
Make My Heart (Avicii Remix)
128 136
Young Galaxy
We Have Everything
125
Nu säger ju inte en tabell så mycket, det är mycket roligare att lyssna. Därför finns musiken även på Let’s Mix och Spotify.
I de fall jag har justerat tempot på någon låt står originaltempt överstruket och det faktiska som vi cyklar i bredvid. Som ni ser är det mer regel än undantag att jag ändrar lite på tempot, och då oftast uppåt.
Har du önskemål om musik till kommande klasser? Lämna en kommentar!
Emil skriver om fullsatt cykelsal och Ikea-intervaller i trapporna. Jag ser både likheter och skillnader.
Själv instruerade jag för en skara på endast fem cyklister idag. Säsongslägsta med god marginal. Inte en enda av mina ganska trogna tisdags-stammisar var där. Det är tydligt att påskveckan och vårsolen gör att många väljer annat före träningen. Jag hoppas såklart att ordningen är återställd nästa vecka, även om vårvädret gärna får hålla i sig.
En stund efter att jag kommit hem från spinningen kom en efterlängtad leverans av en ny skjutdörrsgarderob från Kvik. I helgen som gick var det bostadsrättföreningens städdag och vi passade på att demolera en gammal platsbyggd garderob i lägenheten. När man bor två personer på futtiga 42 kvm så är bra förvaring av yttersta vikt, och den gamla garderoben var ganska bedrövlig ur den synpunkten. Så det blev ett fint träningspass av att riva allt och köra bort med skottkärra till en container. Nu kom alltså den nya som ska byggas ihop under påsken. Vi bor på två trappor utan hiss, och leveransen bestod av 25 kollin av varierande storlek och vikt. (Det skulle varit 26 kollin men budfirman verkar ha slarvat bort vår utdragbara skohylla.) Det blev med andra ord flera vändor upp och ner för trapporna och många tunga marklyft. Svetten rann men till slut fick vi upp allt. Jag hade gärna betalat extra för uppbärning, men något sådant ville man inte erbjuda på Kvik. De måste värna om sina kunders hälsa och föredra att vi tränar lite själva antar jag.
Jag läste en Stockholm City från förra veckan på väg hem från jobbet, och hittade denna fantastiska artikel. Det känns som alla tidningar har uppmärksammat “löpartrenden” i olika artiklar den senaste tiden, men denna var onekligen unik och den roligaste vinklingen hittills.
Artikeln är extra rolig för mig med tanke på en incident som inträffade för ett par veckor sedan. Men jag tror jag behåller den för mig själv ett tag till…
Helgen har bland mycket annat ägnats åt välbehövlig vårstädning av en av garderoberna. Mest för att den gamla garderoben snart ska tas bort och ersättas av något lite mer modernt med mer utrymme, men även för att det för nyttigt att rensa ibland. I garderoben fanns bland annat en hygglig samling vattenflaskor. Behöver man såhär många (och dår är ändå inte alla med på bilden)?
Svar nej såklart. Därför åker ungefär hälften av dem ut. Egentligen skulle jag nog kunna slänga fler, men vissa har man ju lite sentimentala band till. Korpen-flaskan till exempel, som jag fick i samband med att jag utbildade mig till instruktör.
